Nu funkar det att ladda upp bilder igen!

Jag har ett antal gånger försökt lägga upp bilder på de senaste äventyren jag varit på och det har inte funkat, förens nu!

Bild 1.

Kolmården! Vi besökte kolmården den 24 maj, och det var fantastiskt.

Bild 2.

Vi gick även in i tropicariumet, ännu mer fantastiskt.

Bild 3.

Har varit iväg på Sweden rock festival! Bilden är på Abbath i Immortal, mitt favoritband, och det bästa var att jag stod lääääängst fram!!! Ingen konsert kommer någonsin kunna slå det!

dumma ickefungerande ladda upp bilder till bloggen-funktion...

Sen sist jag skrev här har jag fyllt år, gått på kolmården och packat inför sweden rock! Tog ett kort på min jättefina och goda tårta jag gjorde själv, och på alla djuren på kolmården men bara för det funkar det inte att ladda upp bilder till bloggen...........Nu ska jag gå och lägga mig, komemr an tagligen itne skriva här igen förens efter sweden rock heller, tjolahopp..

Jag är så fruktansvärt arg

Jag har väntat sen i februari på att få träffa min nya läkare, och det var ett himla krångel att ens få en tid, men till slut, efter tjat, gnäll och utskällningar så fick jag en, den 19e maj! Meeeeeeeeeeeeeen, bara för att allt och alla Alltid ska jävlas, så ställde de in tiden! Och nu påstår de att jag redan fått träffa en läkare, och de syftar förmodligen på idioten på akutpsyk! Som inte hjälpte mig ett dugg! Jag blir så trött! Åt helvete med dem, nu ger jag upp.

Nedräkningar!

Nu börjar det äntligen hända saker!

7 dagar kvar tills mötet med LSS, då jag äntligen kan få Riktig hjälp.
14 dagar kvar tills jag fyller år, fast det jag ser fram emot är kolmårdenbesöket jag ska göra då!
15 dagar kvar tills syster kommer upp :))))
och.. 31 dagar kvar tills jag ska se Immortal :D

Psykiatriska akutenheten

Den 3 maj 2009

Jag vaknade flera gånger natten till den 3 maj, det var ångesten som rev och slet i mig och fick mig att ständigt vakna i kallsvettig panik. Direkt när jag orkat slå upp båda ögonlocken sträckte jag mig trött efter telefonen och och slog in samma nummer jag ringt kvällen innan, till psykakuten. Det hade blivit ohållbart att vara utan medicin bedömde jag själv och förklarade min ångest för kvinnan i telefonen som faktiskt verkade förstå min ångest. Trots det fanns det en minuts tvekan innan jag till slut fick en tid för en läkarbedömning. Jag var mycket tacksam att jag fått tiden så timmarna innan jag skulle åka lättade faktiskt ångesten en aning och jag fick lättare att andas, dock förvärrades den igen på bussen så lika ångestfylld som jag varit på morgonen ringde jag på dörrklockan till kliniken, vi leddes in i ett kalt väntrum där vi fick slå oss ner och vänta på läkaren, då var klockan 13.45, 15 minuter kvar tills den utsatta tiden.
15.30 ”bara” en och en halv timme senare fick vi äntligen träffa läkaren. Hon var en medelålders kvinna som såg medlidsamt på mig när jag berättade om hur jag mådde och vad som utlöst det hela, men när jag kom fram till orsaken till att jag var där slutade hon var minsta förstående. Nej, jag vill inte skriva ut några lugnande sa hon bryskt, men jag kan rådgöra med en annan läkare tillade hon i en något mildare ton. Utan att jag egentligen hann eller fick förklara varför det var så viktigt för mig att få bort ångesten fick vi sätta oss ner och vänta ännu ett par timmar på att den andra läkaren skulle få tid över. När de väl kom tillbaka insåg jag att jag att jag träffat den andra läkaren vid två tillfällen innan och hade tyckt att han var ganska trevlig, Då.
Efter en kort stund började han räkna upp mina fel och brister, slänga ur sig saker som verkligen sårade mig och TJATADE om övergreppet. Och framför allt, min vardag! ”Det är klart att du inte kan må bra om du inte går i skolan eller jobbar” började han, jag försökte avbryta och protestera men fick aldrig tillfälle att tillägga att jag är sjukskriven just för att jag inte klarar av skolan när jag är i sånt dåligt skick. ”Du borde sluta med alla mediciner du har, du kan ju inte leva på medicin resten av ditt liv” sa han utan att ens förstå min problematik. Hur kan en psykotisk människa leva ett Normalt liv Utan antipsykotiska tabletter?? Trots att jag berättate att jag funnit ett mål med mitt liv, något att ägna min tid åt så sa han hela tiden att det jag ville göra (skriva och bli författare) inte dög!! Nej jag skulle ut i det riktiga arbetslivet och göra något helt annat tyckte han och blev skitsur när jag inte höll med om att det vore det bästa för mig. Sen tog han upp mitt boende, han tog upp att jag hade svårt att gå till affären själv och utifrån det bedömde han att jag minsann inte skulle bo själv utan att jag skulle bo ”någonstans bättre lämpat för dig”............... Vad fan menar han?! Det är ju inte Han som betalar mina räkningar, jag bor väl var fan jag vill! Jag upplyste honom surt om att jag ska få LSSstöd så jag kan få träna på att gå till affären så jag till slut lär mig det men det brydde han sig inte heller om. Och sen var det ju det förbannade övergreppet. Han tjatade och förmanade och tjatade ännu mer om att jag blivit utsatt för ett brott och skulle anmäla det till polisen och kontakta någon jävla förening för utsatta kvinnor. Det var den ”hjälp” jag fick. Han tyckte tydligen att skälla på mig, håna mig och nedvärdera mig skulle HJÄLPA MIG?! Jävla idiot.

This picture

Jag har kommit fram till, egentligen inte jag men ändå, har kommit fram till att sluta med de vidriga gula tabletterna. Det är mina abilify, antipsykotiska. Jag vill inte ha abilify längre, jag vill få träffa en läkare nu. En läkare som kan se vilken skit jag går igenom och kan se att någonting behövs göras. Jag vill träffa en läkare som kan se att jag sakta sakta faller itu och min hjärna blir mer och mer förvrängd. Jag vill ha bevis på att det inte är "fel i huvudet" på mig bokstavligt, jag vill se mina testresultat och mina röntgenbilder. Jag vill att de ska säga vad det är för fel på mig istället för att viska om mig på kafferasterna till varandra. Jag vill att psykologen ska säga det rakt ut, för jag vet att det är något fel. ALLA frågor som ställs, de måste ha en mening. Det är något farligt, smittsamt jag har fått i hjärnan, en sjuksdom som gör att ALLA jag känner drar sig undan, de viill inte ha med mig att göra, änmindre träffa mig. Tänk om jag smittar staffan. Vi måste reda ut det här. Jag har en psykisk smittbar sjkukdom, men vad?

Min fingrar flyger fram över tagenterna och jag känner mig yr. Kanske tror kroppen att jag ska få sova. Jag lutar mig fram och dricker ett glas läsk, uppfriskande och bubbligt. Jag gillar bubblor i glasen, de är fina och goda att dricka. This picture slumpas fram i winampen och en liten glädje stutsar till i bröstet. Jag skruvar upp till max och sjunger med i texten. Jag börjar bli så borta nu, och osammanhängande, inte ett bra tecken. Ska istället försöka ringa akutenheten idag och försöka få någon slags hjälp därifrån.

Over and out.

Deckardrottningar

Köpte en ljudbok;

Deckardrottningar:
Singel i jul av Anna Jansson – Lena Endre läser
Järngreppet av Aino Trosell – Mikael Persbrandt läser
Dopp i het gryta av Katarina Mazetti – Lena Endre läser
Älskade syster av Inger Frimansson – Jan Waldekranz läser

Det är verkligen en samling hårresande berättelser! Men det är svårt att skriva något mer om dem för de är så korta, men de är mycket "lyssn-värda" om man gillar deckare!!



Nästa bok jag ska lyssna på är Hanteringen av odöda skriven av John Ajvide Linqvist..

Utekväll på l'orient.....

Det var trevligt sällskap men mängden folk gjorde det lite outhärdligt så vi gick hem rätt tidigt. Det berodde nog på att det var någon slags rockkväll, med inte allt för värdelösa band. Aja, det var min fredagkväll.

Hoppsan...

Nu har det hänt två gånger på en tidsram av fyra veckor att jag nästan blivit överkörd. Min sömn är konstig och jag använder sömntabletterna till att vara lung under dagen istället, de funkar som kraftigt ångestdämpande eftersom man hamnar i ett slags rus, problemet är väl att man inte är så vaken efter som den sömn som egentligen skulle somna in i, blir till en slags tripp. Allting går fort, man reagerar saktare men är ändå fult funktionell, det är som att vara smått berusad. Det har satt mig i trubbel, första gången kom det en taxi från ingenstans och bara körde. Bilen nuddade min byxben och sen kände jag framdelen på bilen precis stryka sig emot min vad, så nära var det att jag blev överkörd. Det har fått mig att fundera över mina tablettvanor. Andra gången kom det en cykel på cykelbanan så jag skrev ut i gatan istället så en bil var tvungen att tvärbromsa. Jag märkte ingenting, snurrade iväg med min hörlurar skrikande på max och det är först efteråt jag insåg att det var mig bilisten tutade på och tvärnitade för. Är det menigen att man ska vara så här fullproppad av tabletter att man varken märker att det kommer en bil eller bry sig om att man nästan just blev överkörd? På tisdag tänker jag ta upp att jag minnsann inte tänker äta deras tabletter längre om de inte ger mig några som faktiskt fungerar!

Blandade funderingar

Idag är det rörigt i huvudet, mycket tankar som flyger omkring och de liksom glider undan när jag försöker fånga en. Fick tokmycket ångest idag när jag var ute som gjorde mig så liten, och så rädd, att jag bara gick hem och kröp ihop i Staffans soffa. Trodde det värsta var över nu när mitt emotionella plan är "avstängt", när jag går omkring som en tom, kall och ointresserad människa. Nu när depressionen tagit över och tar all plats inombords att jag inte har rum för något annat än likgiltighet, men det fanns en gnutta känslor kvar trots allt. Det kanske är ett gott tecken, att jag i alla fall känner något. Ska ta upp detta nästa gång hos psykologen, han verkar vilja förstå mig, han verkar vilja lära känna mig, han verkar vilja se mig som den jag är. Det är hans jobb, men det skrämmer mig så enormt. Det som fastnar i mitt huvud är Tänk om han ser vilken misslyckad och värdelös människa du verkligen är Anna, tänk om han bekräftar din snevridna självbild.

Annars har det inte hänt så mycket, har mest suttit vid datorn och kört diverse spel. Left4Dead är min nuvarande favorit. Körde Saint Row hos Sophiao och Johan när vi var där senast, blev så förtjust att jag har skaffat det till PC nu.

Imorgon är vi bjudna hem till Sophia och Johan igen, det är någon rockkväll på krogen som vi ska spana in, sen får vi väl se om vi blir kvar där.

Endast för att såga psykvården

Jag har gått på BUP och PÖV, i en mindre stad, och jag har allvarligt talat inte blivit hjälpt någonting. Jag fick Själv ta mig ur anorexin, jag fick själv lära mig (den hårda vägen) hur man ska hantera ångesten, mina vänner fick agera psykologer och samtalsstöd åt mig, det enda psyk har gjort är medicinerat mig. Jag äter, två antidepressiva; cipralex 20mg, mianserin 10 mg, en antipsykotisk; abilify 15 mg, en ångestdämpande; oxascand 30mg, och två sömnmediciner imovane 7,5 mg och theralen (droppar). Det enda som hjälpt mig är imovanen! Jag har ändå mardrömmar men jag vaknar inte om natten av dem, tyvärr kommer jag ihåg dem dagen efter så ibland händer det att jag tar två, för att få sova ut. Annars så är resten menlösa. De ger mig magkatarr, jag måste äta medicin för jag äter så mycket medicin, är inte Det sjukt?
Varför behandlar de mig inte istället? Jag har allvarligt funderat på sån magnetterapi, som ska lätta depressionen, det skulle jag gå med på här och nu. Om inte det skulle hjälpa skulle jag vara villig att pröva ECT, om inte det skulle funka så skulle jag kunna tänka mig att äta hög dos av anafraniltabletter, som faktiskt verkade fungera när jag fick det i droppform. Varför erbjuder de mig inget sånt för? Är jag inte tillräckligt dålig? Väntar de på att jag ska brytas ner totalt och bli så knäckt att jag inte bryr mig om något längre? Det är inte långt kvar, jag har spenderat mycket tid i sängen, liggandes, stirrandes i taket, bara funderat över hur menlöst allting är. Det är hemskt att inte ha motivationen till något, och det värsta är att min hunger har försvunnit igen. Jag känner mig bara, full av känslor, hungern märks inte av inne i kaoset. Vet inte om jag är påväg tillbaka ner i "hålet", ner i avgrunden, där jag aldrig mer vill hamna.
Så till min fråga, varför gör de inget för?? Varför låter de mig falla tillbaka in i skiten? Vem ska rädda mig denna gång? Nu är jag självständig, vuxen, eget boende och det förväntas saker av mig, medans jag egentligen bara vill gråta i min mammas famn för allting är så hemskt. För jag inte orkar ta tag i saker, för att jag måste orka leva, för att allting är så förjävligt hela tiden. VARFÖR MÅSTE JAG VÄNTA SÅ LÅNG TID PÅ ATT FÅ HJÄLP?

Industrial

Igår tog jag mod till mig och gjorde en industrial-piercing, är mycket nöjd med den. Annars har det inte hänt så mycket på senaste förutom att jag har fått en tid till psykologen. Woho, eller nått. Det är inte förens den 5e maj! Jag har ringt och tjatat och sagt att det börjar bli akut, att jag håller på att explodera av all ångest, och allt de kan ge mig är en tid, den 5e maj, ett bedömningssamtal! Och vårdcentralen hänvisar mig till psyk eller psyk där jag bodde förut men dem går inte att få tag på, så jag sitter fast. Jag måste försöka över leva med all ångest tills 5e maj, utan stödsamtal, utan hopp, och utan benso.

Liten uppdatering om läget..

Nu är veckans möten avklarade, har varit hos socialen och hos den nya psykiatrin. Socialmötet gick bra, tror de faktiskt kommer vara villiga att hjälpa mig, även om de understrykte att jag minsann skulle ut på arbetsmarknaden så fort min sjukskrivning gick ut, trevlig? Precis som att jag kan rå för det....

Psykiatrimötet varade i 4 minuter där vi förklarade att jag helst vill gå till en annan klinik, och vi väntar redan på svar därifrån.. Läkaren tittade då lite konstigt på oss och frågade varför vi ens var där på mötet isåfall, men var sedan trevlig och sa att det bara var att höra av sig om jag skulle få ett nej från den andra kliniken. Så det gick ju ganska bra med. Problemet är bara att jag just nu är helt utan kontakt eftersom jag inte pratar med min kurator längre, och man vet ju inte vilka väntetider den andra kliniken har.. Men nu är det iaf i rullning, nu måste jag bara försöka stå ut. Helst utan att bryta ihop, tills jag ska få träffa en psykolog och börja med mina behandlingar.. (Lättare sagt än gjort)...

Annars så är läget lågt men stabilt, dock bör jag gå hem och hämta mina mediciner idag, för jag har suttit och kört spel hos S några dagar i sträck nu, har ockuperat soffan. heh...
Det är bara det att.... jag är inte så pepp på att ta dem, jag vill inte ha cipralexen för den gör mig seg i huvudet och abilifyn skrämmer mig. Är beroende av mina imovane och det händer ingenting när jag tar mina oxascand. Det är ett jävla lureri och ett pengaslöseri på dessa placebotabletter! Ingenting har blivit bättre av dem, faktum är att jag inte känt någon skillnad alls trots att jag har en hel skokartong fylld med mediciner jag provat... Ingen har gjort minsta skillnad föruom min sömnmedicin Imovane.. .. . Jag ska klaga imorgon, maila och klaga och säga att jag vill byta antidepressiv igen, för jag vill så gärna att det ska vara så enkelt att "fixa mig"...


och....... Bara för min dator är bättre än din;

> AMD Phenom2 X3 710 2,6GHz <
> Gigabyte GA-MA790XT-UD4P <
> Corsair 2x2GB DDR3 PC3-12800 1600MHz CL9-9-9-24 <
> Gigabyte Geforce GTX 295 1792MB GDDR3 <

Det flyter så himla snyggt i Need for speed - undercover nu!! Är helt fascinerad!

Äntligen hittat BECKboxen!

Först vill jag bara säga GRATTIS till min älskling som fyller år idag, hoppas du får en superfin födelsedag gumman, det förtjänar du! Och tack för kalaset igår!
Igår var jag på födelsedags kalas hos min allra bästa vän! Det var rosa, mysigt och trevligt! Vi pratade, lyssnade på musik, myste och åt den mest underliga tårtan jag ätit! (Fast den var jättegod och fin gumman)..

Idag ska jag bara gå hem till mig och mysa ner mig i sängen och tittat på Beck ikväll! Förresten så har jag köpt en Beckbox med böckerna, äntligen!!!!! Hittade den på rea-på-bok-rean å den innehåller; Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren och Terroristerna!! Kostade bara 104 kronor! Och jag har faktiskt bara läst 6 stycken av dem!! Så jag ska börja om och läsa dem från början nu, så jag har lite att göra... Fast det är väldigt tråkigt att inte ha internet hemma, man känner sig så utanför... Ska till soc imorgon, får se vad de säger, för jag har ingen inkomst alls just nu :S...

Funderingar

Det börjar bli så där kaotiskt i huvudet igen men så kom jag på att jag glömt att ta mina tabletter. Hejsan hoppsan. Dosettask hjälper inte, jag måste börja ha tabletterna på kudden from nu, så jag kommer ihåg att ta dem!

Igårkväll när ångesten började kännas av så funderade jag över att leta fram nummret till mmy i linköping, för just nu är jag lämnad åt mig själv, har varken Annika (min kurator) eller mmy som stöd. Jag har ju iofs S, men han kan ju inte springa hemma hos mig varje dag, även om han gjort det hittills.

Funderar mycket över hur jag ska göra med tiden till psyk jag fått till nästa vecka, jag ville ju bli remissad till linköping, inte dit jag blev nu. Det känns så ovärt att ens försöka gå på behandling någonannanstans än just REDAkliniken. Har även bestämt mig för att strunta i DBT då jag inte tycker att det känns tillräckligt för mig, jag har istället börjat läsa om KBT vilket jag tror skulle passa mig bättre. Har även allvarliga funderingar kring ECT då det varit på tal om det tidigare. Problemet är att jag gärna skulle vilja ha kvar mitt minne......... Eller det egentliga problemet är att jag har för mycket fritid för att tänka och använda hjärnan, då är det väl inte så jäkla konstigt om man är deprimerad, men så fort jag försöker mig på att plugga eller aktivera mig så blir det överbelastat och jag mår skit över det. Det blir för mycket, det blir för mycket press på att allt ska vara bra, i ordning, klart i tid, stress, prestationsångest dvs. Jag skulle ge vad som helst för att få gå klart gymnasiet och läsa det jag vill läsa, psykologi, data, medicin, teknik, åh om jag ändå kunde......

Folk säger att att jag inte skulle klara av distansskola, men vad finns det för alternativ då? Jag vill ju gå klart, jag vill jag vill jag vill, men kan inte. "Du är för sjuk för att klara av det just nu" sa hon och försökte släta över det med att man minsann kunde läsa upp betygen i stort sätt hela livet...

Vad det än är för sjukdom så hatar jag den så fruktansvärt mycket.

Att vara sig själv får tydligen konsekvenser...

Jag blir så jävla lack. För minsta lilla blir du helt drama queen'ig och häver ur dig saker som du vet sticker mig på de ömmaste punkterna. Sen dessutom får man aldrig svara klart innan du sticker från msn och vägrar lyssna på annat än vad Du själv tycker och tänker, Det är respektlöst.

Vad ingen av er (då menar jag mamma, pappa och syster) verkar förstå är att jag inte är som andra, jag är ingen glad person, jag har minuspoäng på mina socialskills och jag är känslomässigt avtrubbad HELA TIDEN. Jag mår så fruktansvärt dåligt i situationer då jag måste vara någon jag inte är, t.ex. när jag är med min familj eftersom de inte kan eller vill acceptera att det är något fel på mig. Jag orkar inte låtsas som att jag är någon annan längre, take it or leave it. Jag kan inte ändra på mig, och även om jag kunde tror jag inte ni skulle vilja att jag skulle gå och må så jävla dåligt hela tiden för jag inte kan vara mig själv.

Jag har fått höra att jag är otacksam, att jag är sur, visar inga känslor, ställer aldrig några frågor, eller visar att jag bryr mig, det är ett praktexempel på vilka dåliga socialskills jag har. Det är inte för att såra någon, men det sårar mig att personen i fråga inte kan acceptera mig som jag är och istället klagar och tjatar om hur dåligt denne mår av detta. Vad ska jag göra åt det? Operera ett smile på mina läppar? Jag orkar inte med DITT beteende, har du någonsin ens tänkt längre än till dig själv? Kanske på varför jag är som jag är?? Nej, jag tänkte väl det......

Jag har så jävla många fler anledningar till att må dåligt än vad du vet, så jag vill inte höra ditt tjaffs längre, men det betyder inte att jag är otacksam för hjälpen.

Skit också.......

Idag fick jag något konstigt tröttanfall och började frysa, la mig och sov under en filt några timmar och vaknade av en jättemegajävel-huvudvärk och att jag var brännhet men direkt efter började jag frysa igen.. Så jag vet inte, tror jag är sjuk?

Lite blandat....

När jag ställde mig på vågen kände jag hur kylan kröp över kroppen och jag började skaka. Jag hatar vågen. Jag ställer mig där av ren reflex men nu när jag hade gått upp ett kilo till blev jag nästan likstel, ett till? Mitt huvud säger att det är okej, min anorexi skriker åt mig att det inte är ens i närheten av okej, det är svårt att tänka över huvudtaget. Ett kilo spelar väl ingen roll? Eller gör det de? Ibland vet jag varken ut eller in, det känns som att någon har kört med en elvisp i huvudet på mig och blandat runt tankarna så de hamnat i oordning. Jag trivs bättre nu än när jag vägde som minst, men ändå så kan mitt huvud inte fatta vilket jäkla helvete som väntar om jag ger efter för sjukdomsens vilja, så varför fortsätter jag vilja gå ner i vikt igen???

För övrigt tog flytten nästan knäcken på mig, jag har gått fram och tillbaka över samhället, handlat, burit kartonger, sprungit i trappor och klättrat över alla kartongerna i lägenheten, mina vader känns traaasiga, ajajaj..På något sick and twisted sätt är det lite skönt att vara helt slut i kroppen också, samt att det är skönt att gå omkring som en hjärndöd och plocka upp ur kartonger en hel dag utan att behöva tänka på annat.....

Nej men nu ska jag gå och köpa krukväxter... och mat, vitaminer och köksredsskap...

Dagens låt blir passande nog: Hole - Plump

Egen lägenhet!

I fredags hade jag och min syster en fullplanerad dag. Vi började med att sticka till Lödde och shoppa loss på new yorker samt lite närliggande butiker. Jag köpte; En neonrosa och en svart bh, en lila leopardfläckig huvtröja med nitar, en cool klocka med nitar, ett par rejäla skor på rea för 99 kr och en vårjacka som hade kostat 500 kronor men det var 70% rea så där fyndade jag absolut!! Efter shoppingen käkade vi 4små rätter på Big Buddah och avslutade kvällen med att gå på bio och såg Män som hatar kvinnor. Jag har läst triologin två gånger och det är seriöst de bästa böckerna som skrivits, och det bästa var att min syster som först var tveksam (hon har inte läst böckerna :O) till om hon skulle gilla den tyckte den var skitbra så nu ska hon ge sig på att läsa alla tre, hehe. Så betyget på filmen blev lätt 5 av 5! Myyyycket välgjord och sevärd, längtar tills uppföljaren kommer!

Igår åkte jag hem från syster, vilket var tråkigt men hon kommer upp till mig om två veckor. Det ska bli kul att pyssla lite med lägenheten, som jag för övrigt flyttade in i idag!!
Jag sitter här helt utslagen, med mjölksyra i både armar och ben och orkar knappt lyfta fingrarna för att slå på tagenterna. Inatt kommer jag nog sova gott. :)

Igår hade jag dock svårt att sitta still när jag kom hem så jag åkte till en kompis och såg en film och fick ta sista tåget hem..... svinkallt! Trodde mina händer skulle förfrysa då jag glömt vantar... Sen kom jag hem ungefär samtidigt som farsan runt 02.00, han kom precis hem från sthlm och var glad som tusan över att ha sett Judas Priest för tredje gången, och jaaaaaa min pappa är hårdrockare så jag är uppvuxen med Halfords låtar och Black sabbath (som jag för övrigt har sett live med farsan), och jag är nog väldigt tacksam ändå, bättre det än dansbandspäron vill jag lova. Jag tror det kan ha påverkat mig till att bli BM:are, för innerst inne, även om jag just nu är inne i synthgenren och gräver så brinner det en djup kärlek för Immortal, gud vad jag är lycklig över att få se dem i sommar! Och som rubriken säger, nu har jag egen lägenhet, är inflyttad och imorgon börjar upppackningen och möbleringen! :)

Onsdag i skåne

Idag shoppade jag lite på Ikea och maxi. På Ikeaj köpte jag; Lila gardiner till vardagsrummet, Vita gardiner till köket, 4 skriftsamlare, 2 rosa ramar, 2 vita handdukar och en pack med 12 söta ljushållare. På maxi köpte jag; en lila pläd, 2 par söta strumpor och 2 par svarta byxor för 50 kronor styck!!


När vi kom hem gjorde vi helveteskyckling med sallad, det var det godaste jag någonsin ätit.

Tisdag i skåne

Idag var jag på lagerhouse och köpte en rosa skärbräda, mått, diskborste och smörknivar, hittade även en rolig disktrasa!

Min syster är mästare på att laga mat, så till middag åt vi stek med haricots verts, sås och vitlökssmör. Mycket gott.

Måndag i skåne

Idag har vi inte varit så aktiva, vi har käkat lunch på amica, buffé, och sen gick vi en sväng på stan. Tittade lite på lagerhouse's prylar, mycket fina, speciellt den rosafluffiga telefonen jag ska köpa sen. :) Sedan skulle Malou jobba så jag tog bussen hem och myste med Acke i en timme. Han är en så mysig katt, även om man vet att han jävlas på nätterna och är helt vild av sig.

En sak som är konstig, men bra, är att jag knappt haft mardrömmar sen jag kom hit, annars jagar de mig varje natt, sömnmedicin eller inte så vaknar jag kallsvettig och panikslagen, men inte här. Jag har aldrig varit så utvilad som här, det är sååååååå skönt. Hoppas att jag kan känna samma trygghet i min lägenhet, det är inte långt kvar tills jag flyttar nu!!!!! :)

Söndag i skåne

Jag har inte haft tid att uppdatera på ett tag, Immortalinlägget gills inte för det skrev jag i glädjeyran. Men nu har jag packat mitt rum hos min far, jag tror inte man inser hur mycket prylar man har förens man flyttar! Och hur mycket skräp, och oanvändbara kläder, försmå eller förstora som man lägger undan för att man tror att man någongång kommer orka ta itu med den där joggingturen en gång om dagen och kunna ha de där snygga byxorna igen. Så jag har rensat ut väldigt mycket men trots det så har jag 7 flyttkartonger fyllda, helt otroligt.

Jag har också smitit ner till min syster där jag befinner mig nu. Det har varit väldigt trevligt hittills, och vi har en lång rad fler aktiviter som ska genomföras. Vi ska t.ex. gå och äta på Big Buddah(Den godaste thairesturangen som finns), gå på bio och se Män som hatar kvinnor, shoppa på new yorker och laga mycket god mat.

Igår var vi på middag hos Malous svärföräldrar, där det bjöds det på en mycket god kycklinggryta med jordnötter, räkor och kokos och till efterrätt kolatårta! Kolatårtan var till och med godare än Malous chokladbiskvier vi gjorde, vilket måste slå något slags rekord. Men jag tänker absolut tvinga systeryster att göra biskvierna en gång till innan jag åker hem för de var också underbara! Senare efter middagen gick jag motvilligt med på att titta på melodifestivalen och tyckte som alltid att den på något sätt kittlar kräkreflexen. Melodifestivalen är absolut ingenting för mig..

Igår innan middagen var vi nere i Malous källare och renasde ut och plockade i ordning, det tog bara lite knappt 4 timmar, men det var sååå värt det! Jag fick massor med användbara prylar som t.ex. två hyllor, två bord, ett matbord m. stolar, två pallar, mattor, en lavalampa, en väska, en plånbok och en hel hög med kläder. Jag har totalt fått tre IKEAkassar med kläder!! Tack Malou!!

Det är även Malous mästerverk med den nya designen på bloggen, fint va????? :)

Immortal till Swedenrock!

Ni kommer ihåg att jag fick en swedenrock-biljett i julklapp av pappa. Det visar sig att mitt favoritband, av alla tider, har återförenats och ska spela sin första konsert på just swedenrock!!!!!!!!! Jag grät av lycka imorse när jag av en slump fick för mig att kolla vilka fler band som blivit bokade!!

JAG SKA SE IMMORTAL I SOMMAR!!

Tankar på allt och inget

Ibland känns det som att dagarna flyter ihop till en smet och jag vet varken in eller ut, ibland är allt svart eller vitt och ibland är det som att jag lever i en gråskala. Inga färger, inte ens färgstänk finns det på mina väggar i min verklighet.

För snart 3 år sedan var jag med om ett sexuellt övergrepp, jag har sakta börjat bearbeta det med min kurator men jag känner att det inte täcker allt. Jag känner mig hela tiden felplacerad och känner mig inte bekväm i de situationer jag hamnar i, jag känner mig Utanför världen. Jag försöker passa in, på alla sätt, men jag kan för mitt liv inte känna någon samhörighet. Händelsen för 3 år sedan var bara droppen som fick allt att rinna över, jag har nog alltid varit som jag är, jag är född fel. Jag har gått igenom en hjärnröntgen som inte visade några fel men jag tror att de inte fick tillräckligt bra bild. Något är fel, jag känner det inom mig. Å andra sidan är det alltid lätt att vilja ha något att peka på, något som man kan säga är felet, för när folk frågar så är det ju inget fel på mig, Nejnej, då är allt bra, medans jag inombords känner att jag bara vill skrika rakt ut, att allt är fel! Allt är fel! Jag förstår inte hur jag ska kunna rätta till det, om det ens går??

Dock känns det som att jag kommer få en nystart nu, en ny början i min nya lägenhet med anrda möbler, med andra dofter och där ångesten inte sitter i väggarna. Jag känner mig ofta kvävd när jag är hos pappa, det sitter liksom i rummet, jag kan få ångest av att bara vara inne i mitt rum. Så jag tror, att det den här nystartet kommer vara bra för mitt psyke, kanske påfrestande i början, men absolut en positiv inverkan. Det känns som att mamma räddade mig ur en ohållbar situation, att inte ha någonstans att bo på riktigt är riktigt knepigt. Så tack igen mamma.

En atombomb

Jag skapade denna blogg för att kunna skriva av mig, även om jobbiga saker... Så inom de närmaste dagarna kommer jag släppa en bomb, inte en liten, en stor, som tar mycket utrymme inom mig som måste få skriva om för någon slags självterapi och för att kunna gå vidare.

Snälla, bli inte arga.

Egen lägenhet!

Min mamma har gjort det möjligt för mig att skaffa en egen lägenhet! Så vi var och tittade på en i förra veckan och imorgon ska kontrakt skrivas! Glädjen kan ej beskrivas i ord, jag är så tacksam! Detta kommer innebära stora förändringar, och bättre mående, jag tror verkligen på det här!

Tacktacktack & åter tack mamma!

Kärlek!

Vi tog en liten promenad idag, och då kan det se ut så här. Mitt hjärta slår så hårt för denna man, denna godhjärtade varelse som har förbarmat sig och tagit hand om mig och tröstat mig i flera år, han har varit helt fantastisk hela tiden. Jag vet inte hur jag någonsin kommer kunna ge så mycket som han har gett mig, han har helt enkelt ett hjärta av guld.

Glöm aldrig att jag älskar Dig Staffan.