Tankar på allt och inget

Ibland känns det som att dagarna flyter ihop till en smet och jag vet varken in eller ut, ibland är allt svart eller vitt och ibland är det som att jag lever i en gråskala. Inga färger, inte ens färgstänk finns det på mina väggar i min verklighet.

För snart 3 år sedan var jag med om ett sexuellt övergrepp, jag har sakta börjat bearbeta det med min kurator men jag känner att det inte täcker allt. Jag känner mig hela tiden felplacerad och känner mig inte bekväm i de situationer jag hamnar i, jag känner mig Utanför världen. Jag försöker passa in, på alla sätt, men jag kan för mitt liv inte känna någon samhörighet. Händelsen för 3 år sedan var bara droppen som fick allt att rinna över, jag har nog alltid varit som jag är, jag är född fel. Jag har gått igenom en hjärnröntgen som inte visade några fel men jag tror att de inte fick tillräckligt bra bild. Något är fel, jag känner det inom mig. Å andra sidan är det alltid lätt att vilja ha något att peka på, något som man kan säga är felet, för när folk frågar så är det ju inget fel på mig, Nejnej, då är allt bra, medans jag inombords känner att jag bara vill skrika rakt ut, att allt är fel! Allt är fel! Jag förstår inte hur jag ska kunna rätta till det, om det ens går??

Dock känns det som att jag kommer få en nystart nu, en ny början i min nya lägenhet med anrda möbler, med andra dofter och där ångesten inte sitter i väggarna. Jag känner mig ofta kvävd när jag är hos pappa, det sitter liksom i rummet, jag kan få ångest av att bara vara inne i mitt rum. Så jag tror, att det den här nystartet kommer vara bra för mitt psyke, kanske påfrestande i början, men absolut en positiv inverkan. Det känns som att mamma räddade mig ur en ohållbar situation, att inte ha någonstans att bo på riktigt är riktigt knepigt. Så tack igen mamma.