Funderingar

Det börjar bli så där kaotiskt i huvudet igen men så kom jag på att jag glömt att ta mina tabletter. Hejsan hoppsan. Dosettask hjälper inte, jag måste börja ha tabletterna på kudden from nu, så jag kommer ihåg att ta dem!

Igårkväll när ångesten började kännas av så funderade jag över att leta fram nummret till mmy i linköping, för just nu är jag lämnad åt mig själv, har varken Annika (min kurator) eller mmy som stöd. Jag har ju iofs S, men han kan ju inte springa hemma hos mig varje dag, även om han gjort det hittills.

Funderar mycket över hur jag ska göra med tiden till psyk jag fått till nästa vecka, jag ville ju bli remissad till linköping, inte dit jag blev nu. Det känns så ovärt att ens försöka gå på behandling någonannanstans än just REDAkliniken. Har även bestämt mig för att strunta i DBT då jag inte tycker att det känns tillräckligt för mig, jag har istället börjat läsa om KBT vilket jag tror skulle passa mig bättre. Har även allvarliga funderingar kring ECT då det varit på tal om det tidigare. Problemet är att jag gärna skulle vilja ha kvar mitt minne......... Eller det egentliga problemet är att jag har för mycket fritid för att tänka och använda hjärnan, då är det väl inte så jäkla konstigt om man är deprimerad, men så fort jag försöker mig på att plugga eller aktivera mig så blir det överbelastat och jag mår skit över det. Det blir för mycket, det blir för mycket press på att allt ska vara bra, i ordning, klart i tid, stress, prestationsångest dvs. Jag skulle ge vad som helst för att få gå klart gymnasiet och läsa det jag vill läsa, psykologi, data, medicin, teknik, åh om jag ändå kunde......

Folk säger att att jag inte skulle klara av distansskola, men vad finns det för alternativ då? Jag vill ju gå klart, jag vill jag vill jag vill, men kan inte. "Du är för sjuk för att klara av det just nu" sa hon och försökte släta över det med att man minsann kunde läsa upp betygen i stort sätt hela livet...

Vad det än är för sjukdom så hatar jag den så fruktansvärt mycket.