Att vara sig själv får tydligen konsekvenser...

Jag blir så jävla lack. För minsta lilla blir du helt drama queen'ig och häver ur dig saker som du vet sticker mig på de ömmaste punkterna. Sen dessutom får man aldrig svara klart innan du sticker från msn och vägrar lyssna på annat än vad Du själv tycker och tänker, Det är respektlöst.

Vad ingen av er (då menar jag mamma, pappa och syster) verkar förstå är att jag inte är som andra, jag är ingen glad person, jag har minuspoäng på mina socialskills och jag är känslomässigt avtrubbad HELA TIDEN. Jag mår så fruktansvärt dåligt i situationer då jag måste vara någon jag inte är, t.ex. när jag är med min familj eftersom de inte kan eller vill acceptera att det är något fel på mig. Jag orkar inte låtsas som att jag är någon annan längre, take it or leave it. Jag kan inte ändra på mig, och även om jag kunde tror jag inte ni skulle vilja att jag skulle gå och må så jävla dåligt hela tiden för jag inte kan vara mig själv.

Jag har fått höra att jag är otacksam, att jag är sur, visar inga känslor, ställer aldrig några frågor, eller visar att jag bryr mig, det är ett praktexempel på vilka dåliga socialskills jag har. Det är inte för att såra någon, men det sårar mig att personen i fråga inte kan acceptera mig som jag är och istället klagar och tjatar om hur dåligt denne mår av detta. Vad ska jag göra åt det? Operera ett smile på mina läppar? Jag orkar inte med DITT beteende, har du någonsin ens tänkt längre än till dig själv? Kanske på varför jag är som jag är?? Nej, jag tänkte väl det......

Jag har så jävla många fler anledningar till att må dåligt än vad du vet, så jag vill inte höra ditt tjaffs längre, men det betyder inte att jag är otacksam för hjälpen.