Olycklig kärlek

Ibland tänker jag på dig, ibland leker jag med tanken på hur det kunde ha varit. Ibland älskar jag dig så det gör ont, men oftast så hatar jag dig. Jag hatar dig så hårt, så enormt mycket att jag önskar att du aldrig funnits i mitt liv. Jag hatar dig så mycket att jag aldrig mer vill se dig, prata med dig, tänka på dig, trösta dig, finnas här för dig, jag hatar dig så mycket att jag inte vill vara din vän något mer. Aldrig mer, aldrig aldrig mer tänker jag gå på en sådan nit igen. Aldrig.

Det är slut nu.

Små obetydliga tankar

Känslorna bubblar inom mig, skulden och den fruktansvärda ångesten är redo att släppas lös i ett enda megastort kaos. Det brukar vara som en fruktansvärd storm som drar fram och förstör allt och alla som kommer i dess väg, när jag mår dåligt handlar det bara om mig och min överlevnad. Jag kan inte ta in något annat, allt annat bleknar bort. Mina vänner som står hjälplöst brevid och tittar på när jag sakta sakta faller i bitar. Min närmaste vän försöker gång på gång nå mig och tejpa ihop skärvorna. Det känns ofta som att jag ska gå sönder, vet inte hur man hanterar det, hur hanterar man det?

Om dagarna går jag runt i min egen värld, pysslar, städar och slukar böcker till sent på nätterna, tvingar mig att krypa i säng och blunda tills jag till sist somnar av ren vilja. Mornarna vaknar jag oftast kallsvettig och seg i huvudet. Mina tankar blir sega och det är svårt att kontrollera vad för tankar som flyger in och ut i huvudet. Ibland blir jag rädd att det inte är mina egna tankar, eller inte rädd, skräckslagen. Jag måste börja tala med min kurator om det här.