Endast för att såga psykvården

Jag har gått på BUP och PÖV, i en mindre stad, och jag har allvarligt talat inte blivit hjälpt någonting. Jag fick Själv ta mig ur anorexin, jag fick själv lära mig (den hårda vägen) hur man ska hantera ångesten, mina vänner fick agera psykologer och samtalsstöd åt mig, det enda psyk har gjort är medicinerat mig. Jag äter, två antidepressiva; cipralex 20mg, mianserin 10 mg, en antipsykotisk; abilify 15 mg, en ångestdämpande; oxascand 30mg, och två sömnmediciner imovane 7,5 mg och theralen (droppar). Det enda som hjälpt mig är imovanen! Jag har ändå mardrömmar men jag vaknar inte om natten av dem, tyvärr kommer jag ihåg dem dagen efter så ibland händer det att jag tar två, för att få sova ut. Annars så är resten menlösa. De ger mig magkatarr, jag måste äta medicin för jag äter så mycket medicin, är inte Det sjukt?
Varför behandlar de mig inte istället? Jag har allvarligt funderat på sån magnetterapi, som ska lätta depressionen, det skulle jag gå med på här och nu. Om inte det skulle hjälpa skulle jag vara villig att pröva ECT, om inte det skulle funka så skulle jag kunna tänka mig att äta hög dos av anafraniltabletter, som faktiskt verkade fungera när jag fick det i droppform. Varför erbjuder de mig inget sånt för? Är jag inte tillräckligt dålig? Väntar de på att jag ska brytas ner totalt och bli så knäckt att jag inte bryr mig om något längre? Det är inte långt kvar, jag har spenderat mycket tid i sängen, liggandes, stirrandes i taket, bara funderat över hur menlöst allting är. Det är hemskt att inte ha motivationen till något, och det värsta är att min hunger har försvunnit igen. Jag känner mig bara, full av känslor, hungern märks inte av inne i kaoset. Vet inte om jag är påväg tillbaka ner i "hålet", ner i avgrunden, där jag aldrig mer vill hamna.
Så till min fråga, varför gör de inget för?? Varför låter de mig falla tillbaka in i skiten? Vem ska rädda mig denna gång? Nu är jag självständig, vuxen, eget boende och det förväntas saker av mig, medans jag egentligen bara vill gråta i min mammas famn för allting är så hemskt. För jag inte orkar ta tag i saker, för att jag måste orka leva, för att allting är så förjävligt hela tiden. VARFÖR MÅSTE JAG VÄNTA SÅ LÅNG TID PÅ ATT FÅ HJÄLP?