Psykiatriska akutenheten

Den 3 maj 2009

Jag vaknade flera gånger natten till den 3 maj, det var ångesten som rev och slet i mig och fick mig att ständigt vakna i kallsvettig panik. Direkt när jag orkat slå upp båda ögonlocken sträckte jag mig trött efter telefonen och och slog in samma nummer jag ringt kvällen innan, till psykakuten. Det hade blivit ohållbart att vara utan medicin bedömde jag själv och förklarade min ångest för kvinnan i telefonen som faktiskt verkade förstå min ångest. Trots det fanns det en minuts tvekan innan jag till slut fick en tid för en läkarbedömning. Jag var mycket tacksam att jag fått tiden så timmarna innan jag skulle åka lättade faktiskt ångesten en aning och jag fick lättare att andas, dock förvärrades den igen på bussen så lika ångestfylld som jag varit på morgonen ringde jag på dörrklockan till kliniken, vi leddes in i ett kalt väntrum där vi fick slå oss ner och vänta på läkaren, då var klockan 13.45, 15 minuter kvar tills den utsatta tiden.
15.30 ”bara” en och en halv timme senare fick vi äntligen träffa läkaren. Hon var en medelålders kvinna som såg medlidsamt på mig när jag berättade om hur jag mådde och vad som utlöst det hela, men när jag kom fram till orsaken till att jag var där slutade hon var minsta förstående. Nej, jag vill inte skriva ut några lugnande sa hon bryskt, men jag kan rådgöra med en annan läkare tillade hon i en något mildare ton. Utan att jag egentligen hann eller fick förklara varför det var så viktigt för mig att få bort ångesten fick vi sätta oss ner och vänta ännu ett par timmar på att den andra läkaren skulle få tid över. När de väl kom tillbaka insåg jag att jag att jag träffat den andra läkaren vid två tillfällen innan och hade tyckt att han var ganska trevlig, Då.
Efter en kort stund började han räkna upp mina fel och brister, slänga ur sig saker som verkligen sårade mig och TJATADE om övergreppet. Och framför allt, min vardag! ”Det är klart att du inte kan må bra om du inte går i skolan eller jobbar” började han, jag försökte avbryta och protestera men fick aldrig tillfälle att tillägga att jag är sjukskriven just för att jag inte klarar av skolan när jag är i sånt dåligt skick. ”Du borde sluta med alla mediciner du har, du kan ju inte leva på medicin resten av ditt liv” sa han utan att ens förstå min problematik. Hur kan en psykotisk människa leva ett Normalt liv Utan antipsykotiska tabletter?? Trots att jag berättate att jag funnit ett mål med mitt liv, något att ägna min tid åt så sa han hela tiden att det jag ville göra (skriva och bli författare) inte dög!! Nej jag skulle ut i det riktiga arbetslivet och göra något helt annat tyckte han och blev skitsur när jag inte höll med om att det vore det bästa för mig. Sen tog han upp mitt boende, han tog upp att jag hade svårt att gå till affären själv och utifrån det bedömde han att jag minsann inte skulle bo själv utan att jag skulle bo ”någonstans bättre lämpat för dig”............... Vad fan menar han?! Det är ju inte Han som betalar mina räkningar, jag bor väl var fan jag vill! Jag upplyste honom surt om att jag ska få LSSstöd så jag kan få träna på att gå till affären så jag till slut lär mig det men det brydde han sig inte heller om. Och sen var det ju det förbannade övergreppet. Han tjatade och förmanade och tjatade ännu mer om att jag blivit utsatt för ett brott och skulle anmäla det till polisen och kontakta någon jävla förening för utsatta kvinnor. Det var den ”hjälp” jag fick. Han tyckte tydligen att skälla på mig, håna mig och nedvärdera mig skulle HJÄLPA MIG?! Jävla idiot.

Endast för att såga psykvården

Jag har gått på BUP och PÖV, i en mindre stad, och jag har allvarligt talat inte blivit hjälpt någonting. Jag fick Själv ta mig ur anorexin, jag fick själv lära mig (den hårda vägen) hur man ska hantera ångesten, mina vänner fick agera psykologer och samtalsstöd åt mig, det enda psyk har gjort är medicinerat mig. Jag äter, två antidepressiva; cipralex 20mg, mianserin 10 mg, en antipsykotisk; abilify 15 mg, en ångestdämpande; oxascand 30mg, och två sömnmediciner imovane 7,5 mg och theralen (droppar). Det enda som hjälpt mig är imovanen! Jag har ändå mardrömmar men jag vaknar inte om natten av dem, tyvärr kommer jag ihåg dem dagen efter så ibland händer det att jag tar två, för att få sova ut. Annars så är resten menlösa. De ger mig magkatarr, jag måste äta medicin för jag äter så mycket medicin, är inte Det sjukt?
Varför behandlar de mig inte istället? Jag har allvarligt funderat på sån magnetterapi, som ska lätta depressionen, det skulle jag gå med på här och nu. Om inte det skulle hjälpa skulle jag vara villig att pröva ECT, om inte det skulle funka så skulle jag kunna tänka mig att äta hög dos av anafraniltabletter, som faktiskt verkade fungera när jag fick det i droppform. Varför erbjuder de mig inget sånt för? Är jag inte tillräckligt dålig? Väntar de på att jag ska brytas ner totalt och bli så knäckt att jag inte bryr mig om något längre? Det är inte långt kvar, jag har spenderat mycket tid i sängen, liggandes, stirrandes i taket, bara funderat över hur menlöst allting är. Det är hemskt att inte ha motivationen till något, och det värsta är att min hunger har försvunnit igen. Jag känner mig bara, full av känslor, hungern märks inte av inne i kaoset. Vet inte om jag är påväg tillbaka ner i "hålet", ner i avgrunden, där jag aldrig mer vill hamna.
Så till min fråga, varför gör de inget för?? Varför låter de mig falla tillbaka in i skiten? Vem ska rädda mig denna gång? Nu är jag självständig, vuxen, eget boende och det förväntas saker av mig, medans jag egentligen bara vill gråta i min mammas famn för allting är så hemskt. För jag inte orkar ta tag i saker, för att jag måste orka leva, för att allting är så förjävligt hela tiden. VARFÖR MÅSTE JAG VÄNTA SÅ LÅNG TID PÅ ATT FÅ HJÄLP?

Utskriven!

Idag blev jag utskriven!

Det var allt jag orkar skriva just nu....

5/1-08

Mina drömmar jagar mig. Jag har drömt om mitt självskadebeteende hela natten, klockan 02.30 vaknade jag kallsvettig insnodd i landstingets gula sjukhusfiltar. Jag väntar på ljudet av fötter, ljudet av personal som ska komma till min undsättning. Jag är skakad av drömmarna och det enda som hörs är klockans tickande. TicTack. En till minut har gått, fortfarande väntar jag på hjälp, förstenad ligger jag i sängen och fixerar dörren med ögonen som nästan inte ser något i dunklet. Ingen personal kommer och jag hinner somna om och drömma återigen om hemskheter innan jag blir väckt av personalen, tack för det.

4/1-09

Min 100de panikattack på avdelningen. Jag kände hur tårarna kom rullandens ner för kinderna och jag tog min tillflkt till ett hörn i det nästan omöblerade rummet. Sen kröp jag ihop och en person som gick förbi stirrade förskräckt på mig som om jag vore en utomjordning, efter en stund hörde jag hur hasande trötta steg kom närmare mitt rum och stannade till utanför. Sedan kände jag en hand på min axel och en len och lugnande röst bad mig att sätta mig utt efter att jag rasat ihop på golvet, och när frågan "hur är det?" kom började jag storgråta ännumer och kröp ynkligt ihop till en liten skakande boll och måste legat så i över en timme för när jag lugnande ner mig var jag lika iskall som golvet. När jag på skakande ben lyckats ställa mig upp gick jag ut till telefonen och ringde S, mitt stöd i alla väder. Att skada sig själv är inget alternativ, jag måste välja bort det, jag måste välja livet som det är, precis som det är. Med alla för och nackdelar, jag måste klara det här.

2/1-09

Magkatarr. Har kräkts flera gånger och blir sporadiskt illamående. Har fått reda på att jag har magkatarr pga stress/oro/ångest, så nu äter jag omeprazol som verkar kicka magkatarrens ass! Har även sagt ja till ett antidepressivt dropp som verkar på några dagar och kickstartar igång de andra tabletterna jag äter istället för att det ska ta en månad. Jag fick prata med läkaren idag, och det verkar som att jag inte kommer få åka hem på ett tag......

Nyårsafton 31/12-08

Personalen verkar trevlig, men jag orkar inte gråta ut hos dem. Jag tror inte de skulle förstå min ångest, mitt självhat och min så enormt stora oro för saker som egentligen inte spelar någon roll. Inatt funderade jag på hur livet skulle ha varit om jag inte fanns. På nyårsafton! Kul!Jag är så trött, så trött, så trött. Jag vill bara gråta ut hos någon.

30/12-08

Klockan är inte mer än 15.30 när jag skriver detta, det har redan varit en alldeles för händelsefull dag. Klev sömndrucket upp ur sängen runt 05.00 imorse och klädde på mig och skulle precis äta frukost när kräkset kom, det var fruktansvärt äckligt!! Sen bar´det på tomma magar av på en resa till min kurator som efter en kort tids samtal började oroa sig våäldigt mycket för mitt psykiska tillstånd och kallade på en läkare som skulle göra en inläggningsbedömning. Sedan gjorde han en neurologisk undersökning på mig och såg oroad ut när jag berättade om mina 'overklighetsupplevelser'. Hans bedömning blev att jag borde bli inlagd och eftersom jag inte ville bli LPT:ad gick jag frivilligt med på beslutet, så med detta bestämt blev det ingen tatuering den dagen. Jag blev istället inskriven på en psykiatrisk avdelning i en stad 9 mil hemifrån.
S var med mig några timmar i början av vistelsen men blev sen tvungen att åka så när jag satt ensam och det endast gått några timmar kände jag paniken, ångesten och desperationen krypa i kroppen. Inlåst på en relativt avdelning mitt i ingenstans, utan S, utan att veta vad som skulle hända, paniken bröt ut och jag hade panikattack efter panikattack.

Inlagd

Jag har inte glömt bloggen, jag har bara varit inlagd på psyk sen förra tisdagen.. Orkar inte dra hela historien men jag kommer nog vara borta ett tag. Igår tills onsdag (alltså imorgon) har jag permission, och det har en så länge gått bra. Så ni vet vart jag tagit vägen......