Psykiatriska akutenheten

Den 3 maj 2009

Jag vaknade flera gånger natten till den 3 maj, det var ångesten som rev och slet i mig och fick mig att ständigt vakna i kallsvettig panik. Direkt när jag orkat slå upp båda ögonlocken sträckte jag mig trött efter telefonen och och slog in samma nummer jag ringt kvällen innan, till psykakuten. Det hade blivit ohållbart att vara utan medicin bedömde jag själv och förklarade min ångest för kvinnan i telefonen som faktiskt verkade förstå min ångest. Trots det fanns det en minuts tvekan innan jag till slut fick en tid för en läkarbedömning. Jag var mycket tacksam att jag fått tiden så timmarna innan jag skulle åka lättade faktiskt ångesten en aning och jag fick lättare att andas, dock förvärrades den igen på bussen så lika ångestfylld som jag varit på morgonen ringde jag på dörrklockan till kliniken, vi leddes in i ett kalt väntrum där vi fick slå oss ner och vänta på läkaren, då var klockan 13.45, 15 minuter kvar tills den utsatta tiden.
15.30 ”bara” en och en halv timme senare fick vi äntligen träffa läkaren. Hon var en medelålders kvinna som såg medlidsamt på mig när jag berättade om hur jag mådde och vad som utlöst det hela, men när jag kom fram till orsaken till att jag var där slutade hon var minsta förstående. Nej, jag vill inte skriva ut några lugnande sa hon bryskt, men jag kan rådgöra med en annan läkare tillade hon i en något mildare ton. Utan att jag egentligen hann eller fick förklara varför det var så viktigt för mig att få bort ångesten fick vi sätta oss ner och vänta ännu ett par timmar på att den andra läkaren skulle få tid över. När de väl kom tillbaka insåg jag att jag att jag träffat den andra läkaren vid två tillfällen innan och hade tyckt att han var ganska trevlig, Då.
Efter en kort stund började han räkna upp mina fel och brister, slänga ur sig saker som verkligen sårade mig och TJATADE om övergreppet. Och framför allt, min vardag! ”Det är klart att du inte kan må bra om du inte går i skolan eller jobbar” började han, jag försökte avbryta och protestera men fick aldrig tillfälle att tillägga att jag är sjukskriven just för att jag inte klarar av skolan när jag är i sånt dåligt skick. ”Du borde sluta med alla mediciner du har, du kan ju inte leva på medicin resten av ditt liv” sa han utan att ens förstå min problematik. Hur kan en psykotisk människa leva ett Normalt liv Utan antipsykotiska tabletter?? Trots att jag berättate att jag funnit ett mål med mitt liv, något att ägna min tid åt så sa han hela tiden att det jag ville göra (skriva och bli författare) inte dög!! Nej jag skulle ut i det riktiga arbetslivet och göra något helt annat tyckte han och blev skitsur när jag inte höll med om att det vore det bästa för mig. Sen tog han upp mitt boende, han tog upp att jag hade svårt att gå till affären själv och utifrån det bedömde han att jag minsann inte skulle bo själv utan att jag skulle bo ”någonstans bättre lämpat för dig”............... Vad fan menar han?! Det är ju inte Han som betalar mina räkningar, jag bor väl var fan jag vill! Jag upplyste honom surt om att jag ska få LSSstöd så jag kan få träna på att gå till affären så jag till slut lär mig det men det brydde han sig inte heller om. Och sen var det ju det förbannade övergreppet. Han tjatade och förmanade och tjatade ännu mer om att jag blivit utsatt för ett brott och skulle anmäla det till polisen och kontakta någon jävla förening för utsatta kvinnor. Det var den ”hjälp” jag fick. Han tyckte tydligen att skälla på mig, håna mig och nedvärdera mig skulle HJÄLPA MIG?! Jävla idiot.