Julrea-fynd!

Vaknade tidigt och hade inget bättre för mig än att fota lite av mina fynd......

Här är mitt rosa hårspänne och mina rosa leggins!

Det här är andra paret ballerinaskor jag köper...

Tänkte ha dem till den rosa klänningen...

Älskar mina nya långkallingar! Är de inte söta???


Min nya favoritkjol! Synd att det inte syns så bra för den är sååå fin :)



En kjol med stjärnor på, har velat ha den länge!




Den här kjolen är manchestertyg på och mörklila, jätteskön.

Jag måste erkänna att jag hade svårigheter att förstå hur man skulle ha på sig den här klänningen(?). Akutmsn:ade min syster som förklarade. Jag gillar den, färgen rosa gör mig glad.

Den här hittade jag på HM, 149 kronor för en superfin klänning! Den slutar vid knäna och har ett band man knyter på sidan.

Random svart tröja, skönt tyg!

Guldtröjan. Den glittrar så man nästan får ont i ögonen. Tänkte väl mest ha den vid tillfällen man måste "se anständig ut", som min pappa brukar påpeka att jag inte gör...

Söndag....

Orolig sitter jag och väntar som på nålar i väntan på mammas reaktion på min blogg. Jag vet att hon tänker läsa den, och jag vet att det finns mycket som det står om här som hon inte vet. Jag vet att det finns mycket känsliga ämnen jag tar upp men jag måste, jag måste få skriva av mig. Det är som att ångesten fastnar i texten istället för magen när jag skriver orden som uttrycker hur jag känner. Min syster, min älskade syster har lugnat mig lite idag och det var väldigt roligt att cama med henne. Hon betyder mycket för mig och jag tror jag aldrig lyckats få henne att förstå det. Men så till ämnet, självskadebeteende. Det är endast ett sätt för mig att ventilera på. Jag vet att det finns bättre sätt, och nu har jag hittat små knep som funkar. Förut blev jag så blockerad av panikkänslan i mitt huvud att jag inte visste vad jag gjorde själv, att jag ibland inte ens visste vad jag sagt och gjort. Nu är paniken under kontroll och ångesten är i Min kontroll, än så länge med hjälp av tabletter men man får se det som en krycka. Tills jag kan gå själv så får jag ha gipset, mina bensotabletter som lugnar mig. Reaktionen på mitt beteende mot mig själv har alltid varit hysteri och ilska, och utskällningar och anklagelser, av pappa. Jag är jätterädd för att prata om hur jag mår pga detta och ler oftast och låtsas som ingenting. Men jag mår inte bra, och det kan jag skriva om här, jag hoppas att du förstår mamma, att jag måste skriva om detta för att kunna få lugn och ro i mig själv. Och jag hoppas att du inte blir arg, eller ledsen, för jag har fått hjälp nu. Jag ska ta mig ur det och det hjälper inte med utskällningar då, jag vill bara ha ditt stöd. Som jag har nu. Det var allt jag hade att säga om det för stunden......


Idag har jag varit på julrean, köpt väldigt schyssta grejer! Två klänningar, några tröjor, ett par byxor, tre kjolar,ett par långkallingar, världens största hårspänne, och ett par skor. UNDER 1000-LAPPEN! Är väldigt nöjd med detta!

(Bilder kanske kommer upp senare, om jag orkar.)

Förlåt

Ingen har någonsin försökt förstå mitt självskadebeteende. Dels med maten och dels för att jag avsiktligt skadat mig själv på andra sätt. Det har bara varit arga reaktioner, förbjudandet av att jag ska fortsätta som jag gör och helt oförstånde har de skyllt mitt beteende på sig själva. Så jag vill be om ursäkt till mamma, pappa och syster för att ni inte har förstått mig, men jag får hjälp nu. Nu går jag hos en behandlare som ska hjälpa mig ur det. Ni har tvingat mig att lova att aldrig göra om det och trots det har jag brutit det om och om igen, men nu har jag gett mig fanken på att bli frisk. Så nu ska jag sluta. Men jag vill bara att ni ska förstå att det inte har med er att göra, att det aldrig varit meningen att göra er ledsna och oroliga, det var aldrig meningen att ni skulle behöva stå ut med sånt här. Så förlåt för mitt beteende, jag ska verkligen försöka att bli frisk nu.

Matmonstret

Ibland får jag lust att bara skrika rakt ut. Jag har haft anorexi i ca 6 år, nästan en helt tyst sådan. Det var väldigt få som ens visste om det, men jag fick hjälp. Inte av vården, nejnej, utan av min sambo. Han stöttade mig igenom varje steg, varje tugga till friskhet, han stöttade mig otroligt mycket, varje dag. Och ändå, ändå sitter anorexin kvar i huvudet och försöker ta kontrollen.
Varje gång jag försöker att slappna av, att inte tänka så mycket, utan att bara vara, så tar matmonstret över. Jag ska börja jobba på det här snart hos min kurator, hon kanske kan mota bort sjukdomen för alltid, det är något jag önskar i alla fall.
Idag är jag inte alls så smal som jag var förut, och varje dag känner jag motstidiga känslor om mig själv, att jag hatar mig själv och att jag är jävligt stark som tog mig ur sjukdomen. Jag tänkte precis skriva att man inte kan medicinera bort vad som finns i huvudet, men så tog jag just precis en till bensotablett. Detta är 7de veckan med benso, hoppas läkaren vet vad han gör, för benso är beroendeframkallande.

För övrigt kan jag här erkänna att jag även är självskadare. Men det tar vi en annan gång.

Olycklig kärlek

Ibland tänker jag på dig, ibland leker jag med tanken på hur det kunde ha varit. Ibland älskar jag dig så det gör ont, men oftast så hatar jag dig. Jag hatar dig så hårt, så enormt mycket att jag önskar att du aldrig funnits i mitt liv. Jag hatar dig så mycket att jag aldrig mer vill se dig, prata med dig, tänka på dig, trösta dig, finnas här för dig, jag hatar dig så mycket att jag inte vill vara din vän något mer. Aldrig mer, aldrig aldrig mer tänker jag gå på en sådan nit igen. Aldrig.

Det är slut nu.

Julklappar

Min nya favorittröja, en väldigt snygg stjärnig-långärmad. Från syster och hennes sambo, tack!!

En riktigt skön tröja också från systeryster och hennes sambo, tack!

Tofflorna var från mamma, tusen tack. Det kommer nog hjälpa mina superfrusna fötter. :)

Två rosa silikonbakformar!! Tack mamma!!



Äggklockan längst ner till höger på bilden fick jag när jag fyllde år och nu fick jag påfyllning i ägg-serien för jag tyckte om den så mycket. Så extremt gulligt!!! Tack mamma!!



Äntligen, en ny väska! Med Hello Kitty på också! Tack så mycket! *HelloKittyfan*


Extremt bra knivset till mitt kök! Eftersom jag håller på att skaffa egen lägenhet så har jag fått ihop väldigt mycket köksgrejer!! Bra för mig eftersom jag tycker om att laga mat och baka!! Tack mamma, Barry och tack systeryster och Håkan!!



Vill även tacka pappa på förhand för 4 dagars-biljetten till Sweden-Rock festival! (Om han hinner få tag på en innan det är slutsålt)

Update...

Här märks det knappt att julen närmar sig, inte förens idag i alla fall. Imorse damp det ner flera julkort och våran bokhylla är full av julklappar som kommit med posten från världens alla hörn. Men det finns inga tomtar, ingen julemat, ingen julglädje och ingen glögg här, därav känns det som en vanlig vecka. En vanlig tråkig vecka. Inte för att det gör något, nej, jul är inte positivt i mina ögon eller öron, jul är hysteri och fylla. Det ska bli skönt att slippa allting i år, träffa familj och ha det mysigt kan man göra de andra 364 dagarna.. Så imorgon ska jag mysa ner mig i soffan, äta lasagne och titta på filmen Cube.

För övrigt så hade vi kompisar här igår, det blev väldigt lyckat ändå om man bortser från två små sekunder av total misär och ångest, men det redde ut sig bra. Jag har ett fint stöd, S som är min sambo finns alltid till hands när man behöver. Men det var skönt att få umgås med min bästa vän igen, det hade gått två månader sen sist vi orkade hitta på något tillsammans. Saknaden av henne är stor, även hon är ett fint stöd men eftersom vi båda mår dåligt blir det lätt att den egentliga lilla ansträngingen att träffas blir för tung. Men nu har vi, som vi gör varje gång, lovat varandra att det inte ska gå så lång tid emellan träffarna igen, och det hoppas jag att det aldrig mer gör!

Dålig dag....

Idag är det över en och en halv vecka sedan jag bad min kurator att ta kontakt med min läkare och fråga om jag kunde höja min medicin. Hon har jagat honom i stort sett varje dag men han har aldrig tid!! I helgen tog min medicin slut och eftersom jag inte har någon inkomst har jag inte råd med att hämta ut ny, så socialen har fått gå in och betala den åt mig, tror ni inte att de inte har hört av sig till apoteket idag? Jag kunde inte plocka ut den! Jag har inte råd att betala 650 spänn för 14 stycken tabletter! Och även om jag hade fått ta ut dem idag så hade det inte gått för den är slut, i hela länet verkar de som. Bad dem på apoteket kolla närliggande städer och Ingen har den hemma! Så nu kommer jag få vara utan abilify tills på onsdag och sedan BÖRJA OM. Jag skulle strax få höja dosen för att den inte haft effekt än, men nu måste jag börja om så det kommer dröja yttligare flera veckor innan det händer något. ...murphyslagmurphyslagmurphyslag....

Idag ringde även socialen och sa att de skulle föööörsööööka fixa ett möte Innan jul så jag kan få ett besked om jag får deras hjälp att flytta eller inte, men murphys lagar gäller, så jag har gett upp hoppet. Får helt enkelt gå runt och ha ångest över hela jul och nyårshelgen.

Har haft så jäkla mycket ångest nu på sistonde att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, det känns inte direkt som att de prioriterar mig.. fast att jag har sökt hjälp... fast att jag har gjort några få men små framsteg....

Kort uppdatering om läget

Idag har många frågetecken kring lägenhetsjakten rätats ut och jag har hittat en perfekt liten etta som jag ska inspektera i veckan. Det känns som en lättnad att jag i alla fall kommer så här långt, och min sambo har bestämmt oss för att Inte bo ihop även om vi blir tillsammans igen (Det har varit till och från hela tiden). Så nu är det på gång, äntligen.

För övrigt har jag knaprat i mig 4 sobril idag så ångest är helt under kontroll, dock är resten av min kropp nästan lite avdomnad så jag ska försöka gå och lägga mig ner och sova nu. Godnatt!

Små obetydliga tankar

Känslorna bubblar inom mig, skulden och den fruktansvärda ångesten är redo att släppas lös i ett enda megastort kaos. Det brukar vara som en fruktansvärd storm som drar fram och förstör allt och alla som kommer i dess väg, när jag mår dåligt handlar det bara om mig och min överlevnad. Jag kan inte ta in något annat, allt annat bleknar bort. Mina vänner som står hjälplöst brevid och tittar på när jag sakta sakta faller i bitar. Min närmaste vän försöker gång på gång nå mig och tejpa ihop skärvorna. Det känns ofta som att jag ska gå sönder, vet inte hur man hanterar det, hur hanterar man det?

Om dagarna går jag runt i min egen värld, pysslar, städar och slukar böcker till sent på nätterna, tvingar mig att krypa i säng och blunda tills jag till sist somnar av ren vilja. Mornarna vaknar jag oftast kallsvettig och seg i huvudet. Mina tankar blir sega och det är svårt att kontrollera vad för tankar som flyger in och ut i huvudet. Ibland blir jag rädd att det inte är mina egna tankar, eller inte rädd, skräckslagen. Jag måste börja tala med min kurator om det här.

Lussebak och hallucinationer

Idag hörde jag en ambulans, den tjöt länge och verkade inte åka förbi utan bara stå still någonstans utanför, fick sedan hemska bilder i huvudet. det var Inte på riktigt, alltså var det en hallucination. jag tvingade S att lyssna flera gånger, han hörde ingenting. jag har börjat utmana mina sinnesintryck. det är enda sättet att hålla dem i schack, att inte bli så rädd. visst är det så att jag faktiskt blir rädd när jag hör saker ingen annan hör, och när jag får den där panikkänslan i kroppen, men inte lika rädd som om jag blint skulle tro på Allt jag ser och hör. mycket konstiga saker händer mig, jag vet att jag iaf har haft en psykos. även om jag inte helt greppar vad det innebär så förstår jag att jag har en tendes att hallucinera.. och att jag borde, som jag gör nu, utmana sinnesintrycken, för att veta vad som är verkligt. jag skäms att jag inte kan skilja på det själv.

F.ö. har jag förträngt min ångest med lussebak idag, det blev en succé denna gång också. En litenlitenliiiten gnutta stolthet känner jag dock, att jag kan något iaf i köket.

Panikångest

Just nu känner jag paniken sprida sig i kroppen. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, lugnet är så långt borta. Andas djupa andetag, känna hur lugnorna fylls helt av kylig luft och sakta andas ut tills man känner sig helt tom. Jag har inga ångestdämpande tabletter kvar men ska försöka klara mig ändå.

Julfritt

I år blir det inga tomtejälvar! Nej, för i år blir det ett julfritt år! Jag ska köpa en julklapp till min syster och hennes sambo, en julklapp till lillebror och en till mamma och hennes man, SEN är det julfritt.

Igår bakade jag en egen version av vaniljhjärta, det blev nog en efterrättsfavorit. Funderar på att ändå ta mig tid att baka lussekatter, jag bor ju trots allt med någon som uppskattar julen.

Mycket annat finns det inte att berätta just nu...

Det godaste....

Ibland får jag för mig att laga någon fancy maträtt och för det mesta lyckas jag rätt bra. Idag var vi inte så hungriga så jag tänkte överaska min sambo med Fyllda baconlindade jalapeños!

Det blev mycket fula svordomar i köket när jag rensade jalapeños'arna och försökte fylla dem men till slut så blev det riktigt bra. Det blev en hit! Absolut det godaste jag någonsin ätit!

Jag fick idén av min syster, så om du gillar stark mat och vitlök tror jag absolut att du kommer gilla detta! Det är bara att skriva en kommentar om du vill ha receptet så länkar jag.

Snigelfart...

Allting går så sakta. De ska undersöka varje liten möjlighet innan de beviljar min lägenhetsansökan. Det här kommer nog ta ett tag...

Det positiva är i alla fall att snön är borta...

Stora förändringar för en liten mig!

Imorgon börjar lägenhetsjakten!

För övrigt har jag inte kunnat skriva på ett tag för jag har i stort sett legat i soffan hela dagarna och knaprat antipsykotiska tabletter, väldigt underhållande....

Just nu kopplar jag av framför datorn med en mugg skogsbärste. Väldigt gott, men det slår fortfarande inte hallon!

Många petar på mig och frågar försiktigt hur Jag ska klara mig själv i en lägenhet. Svaret är enkelt, det gör jag förmodligen inte..........till en början. Jag är så fruktansvärt beroende av andra, men någongång måste man själv ta ansvar och försöka. Jag ska lära mig att klara mig själv!! (Lyckoönskningar och jag-lovar-att-hålla-tummarna-löften vore på sin plats här..)

Om du lämnade mig nu

Idag har jag varit hos läkaren, jag hade otaliga nervösa sammanbrott igår när jag låg och oroade mig över det. När jag kom dit var allt förvirrande och jag fick förklara mitt ärende flera gånger innan poletten trillade ner för dem. Jag har verkligen svårt för när läkaren ska peta, klämma och känna på mig, de frågar om det gör ont och verka tro att man ska kunna förklara exakt hur någonting gör ont. Och blodprov, jag har skitsvårt för blodprov, egentligen vet jag att det snabbt är över när de väl träffar rätt men de gör ju aldrig det. Jag har tagit väldigt många blodprov i mitt liv och det är samma sak varje gång, de försöker hitta någon ådra som skulle kunna funka, sen försöker de, missar och sticker mig tills jag blir vit i ansiktet och de måste ta blodprovet i handen istället.
Den här gången sa jag det från början, ta en liten nål och försök inte i armvecken, tror ni att de lyssnade? Neeeej, det var en uråldrig fosilkärring som tyckte att hon minnsann hade gjort det där så många gånger att hon kunde göra det utan att titta. Tror ni att hon lyckades? Det slutade med att en yngre sköterska gick förbi och tyckte så synd om mig för jag hade varit där så länge att hon tog och stack mig vid handleden istället. Det tog också en liten stund men hon stack mig bara en gång i alla fall! S höll mig i handen hela tiden, efteråt lovade han mig en liten överraskning på kvällen för jag hade varit så duktig.

Jag tog sedan bussen till Linköping där jag går i skolan och hade möte med min handledare, vi ska ändra mitt schema så jag kommer läsa på 50% istället för heltid. När det var avklarat promenerade jag hem till en vän som bor i närhet och våldgästade hennes soffa. Hon är väldigt ångestdämpande och vi trivs väldigt bra i varandras sällskap. Vi snackade lite skit en stund, klappade katten och sen gjorde vi sällskap till resecentrum för att jag skulle hem och hon skulle iväg.

När jag steg av tåget så kom S och mötte mig. Jag kan inte förklara hur mycket han betyder för mig, han har så länge varit mitt enda stöd och min enda trygghet att jag har blivit beroende. När han inte är med mig så är jag osäker, liten och rädd. Jag är rädd utan dig S, jag skulle aldrig klara mig utan dig, även om jag vet att det är något vi måste jobba med. Jag skulle vilja ge dig lika mycket som du har gett mig, jag önskar jag kunde vara din trygghet så som du är min. Jag skulle aldrig klara om du lämnade mig, du är min bästa vän. Du är bäst. Jag älskar dig.

Jag kan minnsann också blogga!

Min syster är en blogger, jag brukar tycka om att läsa hennes blogg för att jag vet att jag inte alltid är så jättebra på att höra av mig, låta intresserad eller veta vad folk vill att jag ska säga om vissa saker.
Nu är det så att jag är skitdålig på att planera saker också medans syster är tvärtom. Hon ville planera saker som vi skulle göra efter jul, OM 3 MÅNADER, trots att jag visste att jag har svårt att planera så sa jag okej till att åka och hälsa på våran mamma tillsammans med henne. Lite senare så kom jag fram till att det inte alls passade, och sen blev hon skitsur över att jag faktiskt har ett eget liv och inte har råd med att avstå från vissa jobb. Om hon tänker bli sur varje gång någonting inte blir exakt som hon planerar så får hon helt enkelt sluta planera saker med mig då, hur svårt ska det vara?
När vi 'bråkade' så sa hon saker som sårade riktigt mycket, några dagar senare så hjälpte jag henne att få igång sin router igen (trots att jag fortfarande var väldigt sårad av hennes ord) och efter några dagar till så ville hon skicka mig en scrapbook. Jag tackade nej och sen lägger hon upp ett blogginlägg som jag faktiskt tänker citera;

"Min lillasyster ville inte ha den scrapbooklayouten jag gjorde på kursen i torsdags. Så jag fick slänga den åt helvete istället. Så kan man slösa tre timmars arbete om man inte har något bättre för sig. "

Jag är inte ute efter att såra henne, det är jag verkligen inte, men jag är så jävla trött på att hon behandlar mig så. Måste hon blåsa upp en liten grej till något mycket större och bete sig som den värsta dramaqueen någonsin så fort minsta lilla inte passar henne?!

Det spelar ingen roll om hon ber om ursäkt eller inte för jag är ganska trött på det här nu. Jag är 18 år, jag har flyttat hemmifrån och bor med någon som jag trivs grymt bra med, jag har inget jobb och läser upp mina gymnasiebetyg på en folkhögskola. Jag måste spara varenda slant jag får, vi äter den billigaste skitmaten som vi har råd med, vi sparar allt vi får tag på för att överhuvudtaget överleva. Snart så kanske det ordnar sig lite bättre, men tills dess så har jag inte råd att säga nej till någon summa överhguvudtaget. Man är inte så rik om man är en stundent damnit.

Så är det i alla fall med det här, men jag tänker försöka hålla denna blogg vid liv nu.