Matmonstret

Ibland får jag lust att bara skrika rakt ut. Jag har haft anorexi i ca 6 år, nästan en helt tyst sådan. Det var väldigt få som ens visste om det, men jag fick hjälp. Inte av vården, nejnej, utan av min sambo. Han stöttade mig igenom varje steg, varje tugga till friskhet, han stöttade mig otroligt mycket, varje dag. Och ändå, ändå sitter anorexin kvar i huvudet och försöker ta kontrollen.
Varje gång jag försöker att slappna av, att inte tänka så mycket, utan att bara vara, så tar matmonstret över. Jag ska börja jobba på det här snart hos min kurator, hon kanske kan mota bort sjukdomen för alltid, det är något jag önskar i alla fall.
Idag är jag inte alls så smal som jag var förut, och varje dag känner jag motstidiga känslor om mig själv, att jag hatar mig själv och att jag är jävligt stark som tog mig ur sjukdomen. Jag tänkte precis skriva att man inte kan medicinera bort vad som finns i huvudet, men så tog jag just precis en till bensotablett. Detta är 7de veckan med benso, hoppas läkaren vet vad han gör, för benso är beroendeframkallande.

För övrigt kan jag här erkänna att jag även är självskadare. Men det tar vi en annan gång.