4/1-09

Min 100de panikattack på avdelningen. Jag kände hur tårarna kom rullandens ner för kinderna och jag tog min tillflkt till ett hörn i det nästan omöblerade rummet. Sen kröp jag ihop och en person som gick förbi stirrade förskräckt på mig som om jag vore en utomjordning, efter en stund hörde jag hur hasande trötta steg kom närmare mitt rum och stannade till utanför. Sedan kände jag en hand på min axel och en len och lugnande röst bad mig att sätta mig utt efter att jag rasat ihop på golvet, och när frågan "hur är det?" kom började jag storgråta ännumer och kröp ynkligt ihop till en liten skakande boll och måste legat så i över en timme för när jag lugnande ner mig var jag lika iskall som golvet. När jag på skakande ben lyckats ställa mig upp gick jag ut till telefonen och ringde S, mitt stöd i alla väder. Att skada sig själv är inget alternativ, jag måste välja bort det, jag måste välja livet som det är, precis som det är. Med alla för och nackdelar, jag måste klara det här.