Deckardrottningar

Köpte en ljudbok;

Deckardrottningar:
Singel i jul av Anna Jansson – Lena Endre läser
Järngreppet av Aino Trosell – Mikael Persbrandt läser
Dopp i het gryta av Katarina Mazetti – Lena Endre läser
Älskade syster av Inger Frimansson – Jan Waldekranz läser

Det är verkligen en samling hårresande berättelser! Men det är svårt att skriva något mer om dem för de är så korta, men de är mycket "lyssn-värda" om man gillar deckare!!



Nästa bok jag ska lyssna på är Hanteringen av odöda skriven av John Ajvide Linqvist..

Utekväll på l'orient.....

Det var trevligt sällskap men mängden folk gjorde det lite outhärdligt så vi gick hem rätt tidigt. Det berodde nog på att det var någon slags rockkväll, med inte allt för värdelösa band. Aja, det var min fredagkväll.

Hoppsan...

Nu har det hänt två gånger på en tidsram av fyra veckor att jag nästan blivit överkörd. Min sömn är konstig och jag använder sömntabletterna till att vara lung under dagen istället, de funkar som kraftigt ångestdämpande eftersom man hamnar i ett slags rus, problemet är väl att man inte är så vaken efter som den sömn som egentligen skulle somna in i, blir till en slags tripp. Allting går fort, man reagerar saktare men är ändå fult funktionell, det är som att vara smått berusad. Det har satt mig i trubbel, första gången kom det en taxi från ingenstans och bara körde. Bilen nuddade min byxben och sen kände jag framdelen på bilen precis stryka sig emot min vad, så nära var det att jag blev överkörd. Det har fått mig att fundera över mina tablettvanor. Andra gången kom det en cykel på cykelbanan så jag skrev ut i gatan istället så en bil var tvungen att tvärbromsa. Jag märkte ingenting, snurrade iväg med min hörlurar skrikande på max och det är först efteråt jag insåg att det var mig bilisten tutade på och tvärnitade för. Är det menigen att man ska vara så här fullproppad av tabletter att man varken märker att det kommer en bil eller bry sig om att man nästan just blev överkörd? På tisdag tänker jag ta upp att jag minnsann inte tänker äta deras tabletter längre om de inte ger mig några som faktiskt fungerar!

Blandade funderingar

Idag är det rörigt i huvudet, mycket tankar som flyger omkring och de liksom glider undan när jag försöker fånga en. Fick tokmycket ångest idag när jag var ute som gjorde mig så liten, och så rädd, att jag bara gick hem och kröp ihop i Staffans soffa. Trodde det värsta var över nu när mitt emotionella plan är "avstängt", när jag går omkring som en tom, kall och ointresserad människa. Nu när depressionen tagit över och tar all plats inombords att jag inte har rum för något annat än likgiltighet, men det fanns en gnutta känslor kvar trots allt. Det kanske är ett gott tecken, att jag i alla fall känner något. Ska ta upp detta nästa gång hos psykologen, han verkar vilja förstå mig, han verkar vilja lära känna mig, han verkar vilja se mig som den jag är. Det är hans jobb, men det skrämmer mig så enormt. Det som fastnar i mitt huvud är Tänk om han ser vilken misslyckad och värdelös människa du verkligen är Anna, tänk om han bekräftar din snevridna självbild.

Annars har det inte hänt så mycket, har mest suttit vid datorn och kört diverse spel. Left4Dead är min nuvarande favorit. Körde Saint Row hos Sophiao och Johan när vi var där senast, blev så förtjust att jag har skaffat det till PC nu.

Imorgon är vi bjudna hem till Sophia och Johan igen, det är någon rockkväll på krogen som vi ska spana in, sen får vi väl se om vi blir kvar där.

Endast för att såga psykvården

Jag har gått på BUP och PÖV, i en mindre stad, och jag har allvarligt talat inte blivit hjälpt någonting. Jag fick Själv ta mig ur anorexin, jag fick själv lära mig (den hårda vägen) hur man ska hantera ångesten, mina vänner fick agera psykologer och samtalsstöd åt mig, det enda psyk har gjort är medicinerat mig. Jag äter, två antidepressiva; cipralex 20mg, mianserin 10 mg, en antipsykotisk; abilify 15 mg, en ångestdämpande; oxascand 30mg, och två sömnmediciner imovane 7,5 mg och theralen (droppar). Det enda som hjälpt mig är imovanen! Jag har ändå mardrömmar men jag vaknar inte om natten av dem, tyvärr kommer jag ihåg dem dagen efter så ibland händer det att jag tar två, för att få sova ut. Annars så är resten menlösa. De ger mig magkatarr, jag måste äta medicin för jag äter så mycket medicin, är inte Det sjukt?
Varför behandlar de mig inte istället? Jag har allvarligt funderat på sån magnetterapi, som ska lätta depressionen, det skulle jag gå med på här och nu. Om inte det skulle hjälpa skulle jag vara villig att pröva ECT, om inte det skulle funka så skulle jag kunna tänka mig att äta hög dos av anafraniltabletter, som faktiskt verkade fungera när jag fick det i droppform. Varför erbjuder de mig inget sånt för? Är jag inte tillräckligt dålig? Väntar de på att jag ska brytas ner totalt och bli så knäckt att jag inte bryr mig om något längre? Det är inte långt kvar, jag har spenderat mycket tid i sängen, liggandes, stirrandes i taket, bara funderat över hur menlöst allting är. Det är hemskt att inte ha motivationen till något, och det värsta är att min hunger har försvunnit igen. Jag känner mig bara, full av känslor, hungern märks inte av inne i kaoset. Vet inte om jag är påväg tillbaka ner i "hålet", ner i avgrunden, där jag aldrig mer vill hamna.
Så till min fråga, varför gör de inget för?? Varför låter de mig falla tillbaka in i skiten? Vem ska rädda mig denna gång? Nu är jag självständig, vuxen, eget boende och det förväntas saker av mig, medans jag egentligen bara vill gråta i min mammas famn för allting är så hemskt. För jag inte orkar ta tag i saker, för att jag måste orka leva, för att allting är så förjävligt hela tiden. VARFÖR MÅSTE JAG VÄNTA SÅ LÅNG TID PÅ ATT FÅ HJÄLP?

Industrial

Igår tog jag mod till mig och gjorde en industrial-piercing, är mycket nöjd med den. Annars har det inte hänt så mycket på senaste förutom att jag har fått en tid till psykologen. Woho, eller nått. Det är inte förens den 5e maj! Jag har ringt och tjatat och sagt att det börjar bli akut, att jag håller på att explodera av all ångest, och allt de kan ge mig är en tid, den 5e maj, ett bedömningssamtal! Och vårdcentralen hänvisar mig till psyk eller psyk där jag bodde förut men dem går inte att få tag på, så jag sitter fast. Jag måste försöka över leva med all ångest tills 5e maj, utan stödsamtal, utan hopp, och utan benso.