Om du lämnade mig nu

Idag har jag varit hos läkaren, jag hade otaliga nervösa sammanbrott igår när jag låg och oroade mig över det. När jag kom dit var allt förvirrande och jag fick förklara mitt ärende flera gånger innan poletten trillade ner för dem. Jag har verkligen svårt för när läkaren ska peta, klämma och känna på mig, de frågar om det gör ont och verka tro att man ska kunna förklara exakt hur någonting gör ont. Och blodprov, jag har skitsvårt för blodprov, egentligen vet jag att det snabbt är över när de väl träffar rätt men de gör ju aldrig det. Jag har tagit väldigt många blodprov i mitt liv och det är samma sak varje gång, de försöker hitta någon ådra som skulle kunna funka, sen försöker de, missar och sticker mig tills jag blir vit i ansiktet och de måste ta blodprovet i handen istället.
Den här gången sa jag det från början, ta en liten nål och försök inte i armvecken, tror ni att de lyssnade? Neeeej, det var en uråldrig fosilkärring som tyckte att hon minnsann hade gjort det där så många gånger att hon kunde göra det utan att titta. Tror ni att hon lyckades? Det slutade med att en yngre sköterska gick förbi och tyckte så synd om mig för jag hade varit där så länge att hon tog och stack mig vid handleden istället. Det tog också en liten stund men hon stack mig bara en gång i alla fall! S höll mig i handen hela tiden, efteråt lovade han mig en liten överraskning på kvällen för jag hade varit så duktig.

Jag tog sedan bussen till Linköping där jag går i skolan och hade möte med min handledare, vi ska ändra mitt schema så jag kommer läsa på 50% istället för heltid. När det var avklarat promenerade jag hem till en vän som bor i närhet och våldgästade hennes soffa. Hon är väldigt ångestdämpande och vi trivs väldigt bra i varandras sällskap. Vi snackade lite skit en stund, klappade katten och sen gjorde vi sällskap till resecentrum för att jag skulle hem och hon skulle iväg.

När jag steg av tåget så kom S och mötte mig. Jag kan inte förklara hur mycket han betyder för mig, han har så länge varit mitt enda stöd och min enda trygghet att jag har blivit beroende. När han inte är med mig så är jag osäker, liten och rädd. Jag är rädd utan dig S, jag skulle aldrig klara mig utan dig, även om jag vet att det är något vi måste jobba med. Jag skulle vilja ge dig lika mycket som du har gett mig, jag önskar jag kunde vara din trygghet så som du är min. Jag skulle aldrig klara om du lämnade mig, du är min bästa vän. Du är bäst. Jag älskar dig.

Jag kan minnsann också blogga!

Min syster är en blogger, jag brukar tycka om att läsa hennes blogg för att jag vet att jag inte alltid är så jättebra på att höra av mig, låta intresserad eller veta vad folk vill att jag ska säga om vissa saker.
Nu är det så att jag är skitdålig på att planera saker också medans syster är tvärtom. Hon ville planera saker som vi skulle göra efter jul, OM 3 MÅNADER, trots att jag visste att jag har svårt att planera så sa jag okej till att åka och hälsa på våran mamma tillsammans med henne. Lite senare så kom jag fram till att det inte alls passade, och sen blev hon skitsur över att jag faktiskt har ett eget liv och inte har råd med att avstå från vissa jobb. Om hon tänker bli sur varje gång någonting inte blir exakt som hon planerar så får hon helt enkelt sluta planera saker med mig då, hur svårt ska det vara?
När vi 'bråkade' så sa hon saker som sårade riktigt mycket, några dagar senare så hjälpte jag henne att få igång sin router igen (trots att jag fortfarande var väldigt sårad av hennes ord) och efter några dagar till så ville hon skicka mig en scrapbook. Jag tackade nej och sen lägger hon upp ett blogginlägg som jag faktiskt tänker citera;

"Min lillasyster ville inte ha den scrapbooklayouten jag gjorde på kursen i torsdags. Så jag fick slänga den åt helvete istället. Så kan man slösa tre timmars arbete om man inte har något bättre för sig. "

Jag är inte ute efter att såra henne, det är jag verkligen inte, men jag är så jävla trött på att hon behandlar mig så. Måste hon blåsa upp en liten grej till något mycket större och bete sig som den värsta dramaqueen någonsin så fort minsta lilla inte passar henne?!

Det spelar ingen roll om hon ber om ursäkt eller inte för jag är ganska trött på det här nu. Jag är 18 år, jag har flyttat hemmifrån och bor med någon som jag trivs grymt bra med, jag har inget jobb och läser upp mina gymnasiebetyg på en folkhögskola. Jag måste spara varenda slant jag får, vi äter den billigaste skitmaten som vi har råd med, vi sparar allt vi får tag på för att överhuvudtaget överleva. Snart så kanske det ordnar sig lite bättre, men tills dess så har jag inte råd att säga nej till någon summa överhguvudtaget. Man är inte så rik om man är en stundent damnit.

Så är det i alla fall med det här, men jag tänker försöka hålla denna blogg vid liv nu.